?!
oj, vad ska man säga? länge sen man satte sig ner och skrev... både på gott och ont.. sommarn har varit som den brukar, arbete och sen semester med massor att göra. träffar, njuta osv.
ibland så saknar man den där tryggheten man hade förut. ibland så känner man sig som att man är den enda i världen. allt man ser snurrar förbi en så snabbt att man inte hinner reagera. man är ensam och utsatt. utan stöd, hjälp. man vet inte om man vågar gå framåt eller om man ska stå kvar, väntandes på att någon kommer, tar en under armen och går framåt tillsammans. man undrar, vad ska jag göra? vad ska bli av med mig? drömmar som snurrar, tid som tickar. hur länge ska man vänta, hur länge ska man undra?
min värld skiljer sig uppenbarligen mycket från andras. vad jag anser är självklart existerar knappt hos andra och man blir förvånad varenda gång.. ibland så undrar man vem det är fel på, mig eller andra? frågor, funderingar och tankar på hur andra egentligen resonerar, om de verkligen bryr sig om va de gör mot andra. eller så är det jag som är överkänslig. som hela tiden funderar flera steg innan jag gör nått, dels för att andra inte ska bli besvikna och dels för att alltid försöka hjälpa andra som frågar. ibland undrar man när man ska börja säga nej. nej, jag orkar inte, vill inte..
folk säger att man ska vara egoistisk, tänka på sig själv och sätta sig själv främst. så fungerar samhället, och se hur bra det går.... förstår inte det resonemanget. vad vinner man på det? hur roligt är det? tillslut så kommer man stå där själv och undra varför alla har gått sin väg. varför ingen svarar och varför ingen orkar. dags för en funderare kanske?
de är läskigt hur tiden springer iväg och man stannar upp, inser att fan, va tog de senaste året vägen?? sjukt...
sometimes i wonder how you think. sometimes i wonder whats going on in your head. some things are so obvius but somehow you still can't see. i wonder if its because you dont wanna do it, or its because you dont see things the way i look at em. in my world thouse words means something, more then just the obvius. for me its a big deal saying them, and for me it means "hey, you are the one i want to be with and now, its not you and i, its us". for me it means so much more.. its a way screaming out in the world that we are we. and its on. for me its a new start, a step into the future. a way to build up something new.
i know, god knows i know, that you are afraid of things moving on to fast. but im gonna tell you something i havent said before. it wont. i dont wanna rush in, ive been there, done that and i just want to move slow. sure, some things are going to be different, but to be honest, its only one thing and that is that its "us". nothing more. i will never do thouse things you are afraid of, and i can promise you i never gonna be that one you are afraid of. thats all i can say..
många tankar, funderingar. långa nätter, långa dagar. allt för att vara sysselsatt och slippa med allt som hela tiden händer, slippa bry sig och framförallt slippa känna. ibland kommer dock verkligheten ikapp och man får den där hästsparken i magen som man steppat runt för länge... ibland lär man sig aldrig och nej, man vill inte det heller..
musik, musik, musik. tacka fan att det finns musik. man låter sig känna lite, både bra och dåligt och man kan precis släppa ut tillräckligt för att inte explodera. sen återgår man till sin mussla, smackar på leendet och låtsas som att ingenting har hänt och att allt är lycka och solsken. haha, vem fan behöver skådespelare när vi alla är det i vårt dagliga liv?
man spelar för att inte visa och man spelar för att andra inte vill veta.
ni som säger till era barn; när ni blir vuxna får ni göra vad ni vill, ni bestämmer själva över era liv. ni har FEL! wake up, det kommer alltid vara andra som bestämmer över dig, du kommer aldrig själv kunna bestämma över allt du vill. sorry men så är det. deal with it...
en dag, då kommer jag visa att jag bestämmer. när det gått tillräckligt långt och när jag ledsnat ordentligt. då kommer ni får se vem som bestämmer.
ibland så saknar man den där tryggheten man hade förut. ibland så känner man sig som att man är den enda i världen. allt man ser snurrar förbi en så snabbt att man inte hinner reagera. man är ensam och utsatt. utan stöd, hjälp. man vet inte om man vågar gå framåt eller om man ska stå kvar, väntandes på att någon kommer, tar en under armen och går framåt tillsammans. man undrar, vad ska jag göra? vad ska bli av med mig? drömmar som snurrar, tid som tickar. hur länge ska man vänta, hur länge ska man undra?
min värld skiljer sig uppenbarligen mycket från andras. vad jag anser är självklart existerar knappt hos andra och man blir förvånad varenda gång.. ibland så undrar man vem det är fel på, mig eller andra? frågor, funderingar och tankar på hur andra egentligen resonerar, om de verkligen bryr sig om va de gör mot andra. eller så är det jag som är överkänslig. som hela tiden funderar flera steg innan jag gör nått, dels för att andra inte ska bli besvikna och dels för att alltid försöka hjälpa andra som frågar. ibland undrar man när man ska börja säga nej. nej, jag orkar inte, vill inte..
folk säger att man ska vara egoistisk, tänka på sig själv och sätta sig själv främst. så fungerar samhället, och se hur bra det går.... förstår inte det resonemanget. vad vinner man på det? hur roligt är det? tillslut så kommer man stå där själv och undra varför alla har gått sin väg. varför ingen svarar och varför ingen orkar. dags för en funderare kanske?
de är läskigt hur tiden springer iväg och man stannar upp, inser att fan, va tog de senaste året vägen?? sjukt...
sometimes i wonder how you think. sometimes i wonder whats going on in your head. some things are so obvius but somehow you still can't see. i wonder if its because you dont wanna do it, or its because you dont see things the way i look at em. in my world thouse words means something, more then just the obvius. for me its a big deal saying them, and for me it means "hey, you are the one i want to be with and now, its not you and i, its us". for me it means so much more.. its a way screaming out in the world that we are we. and its on. for me its a new start, a step into the future. a way to build up something new.
i know, god knows i know, that you are afraid of things moving on to fast. but im gonna tell you something i havent said before. it wont. i dont wanna rush in, ive been there, done that and i just want to move slow. sure, some things are going to be different, but to be honest, its only one thing and that is that its "us". nothing more. i will never do thouse things you are afraid of, and i can promise you i never gonna be that one you are afraid of. thats all i can say..
många tankar, funderingar. långa nätter, långa dagar. allt för att vara sysselsatt och slippa med allt som hela tiden händer, slippa bry sig och framförallt slippa känna. ibland kommer dock verkligheten ikapp och man får den där hästsparken i magen som man steppat runt för länge... ibland lär man sig aldrig och nej, man vill inte det heller..
musik, musik, musik. tacka fan att det finns musik. man låter sig känna lite, både bra och dåligt och man kan precis släppa ut tillräckligt för att inte explodera. sen återgår man till sin mussla, smackar på leendet och låtsas som att ingenting har hänt och att allt är lycka och solsken. haha, vem fan behöver skådespelare när vi alla är det i vårt dagliga liv?
man spelar för att inte visa och man spelar för att andra inte vill veta.
ni som säger till era barn; när ni blir vuxna får ni göra vad ni vill, ni bestämmer själva över era liv. ni har FEL! wake up, det kommer alltid vara andra som bestämmer över dig, du kommer aldrig själv kunna bestämma över allt du vill. sorry men så är det. deal with it...
en dag, då kommer jag visa att jag bestämmer. när det gått tillräckligt långt och när jag ledsnat ordentligt. då kommer ni får se vem som bestämmer.
Kommentarer
Trackback
