Förvirrad.
Smärta, ångest, rädsla. Minnen, tankar, frågor. Hur ska ja kunna sortera ut allt som pågår i min skalle, veta åt vilket håll jag ska vända mig åt, veta vilka val jag ska göra, vilka vägar jag ska gå på och famförallt, behålla lugnet på denna resa genom öppet hav, fullt av faror, överraskningar och förundran. Hur fan ska jag göra egentligen? Vad ska jag ta mig till. Kan ingen bara komma ner, förklara och berätta hur det kommer bli så jag slipper sitta här och kämpa med min ångest pga min ovetskap.
Jag vill bara lägga mig ner och skrika, slippa allt, känna bara den svävande känslan som fyller kroppen totalt, njuta av den och aldrig behöva bekymra mig mer. Jag tänker ofta tillbaka på hur allt har varit, minns många bra saker och blir sorgsen av alla jobbigheter som har existerat mitt liv. Jag hoppas att ingen behöver begrava någon som stått dem nära.
Ge mig ett svar, säg ett ord, få mig att förstå, få mig att lyssna. Lyckas du så är jag din. Kan du fånga min uppmärksamhet till bredden av all existens så finns det ingen annan som någonsin kan få mig att få upp intresset, du är på god väg men kommer du lyckas? Vet du inte vad du ger dig in på så lämna detta åt sidan och ta ett steg tillbaka.
Shit, jag snackar bara massa skit just nu, låter orden flöda ur min skalle, ner till mina fingrar som svävar över tangentbordet, bildar ord av mitt invändiga kaos. Hur fan ska jag kunna få upp mig på fötter igen och börja leva som en vettig människa, utan tvivel och med en stor portion självförtroende på mig själv att jag verkligen kan fixa detta.
Snälla, säg de små orden jag behöver höra och visa att du menar dem.
Jag vill bara lägga mig ner och skrika, slippa allt, känna bara den svävande känslan som fyller kroppen totalt, njuta av den och aldrig behöva bekymra mig mer. Jag tänker ofta tillbaka på hur allt har varit, minns många bra saker och blir sorgsen av alla jobbigheter som har existerat mitt liv. Jag hoppas att ingen behöver begrava någon som stått dem nära.
Ge mig ett svar, säg ett ord, få mig att förstå, få mig att lyssna. Lyckas du så är jag din. Kan du fånga min uppmärksamhet till bredden av all existens så finns det ingen annan som någonsin kan få mig att få upp intresset, du är på god väg men kommer du lyckas? Vet du inte vad du ger dig in på så lämna detta åt sidan och ta ett steg tillbaka.
Shit, jag snackar bara massa skit just nu, låter orden flöda ur min skalle, ner till mina fingrar som svävar över tangentbordet, bildar ord av mitt invändiga kaos. Hur fan ska jag kunna få upp mig på fötter igen och börja leva som en vettig människa, utan tvivel och med en stor portion självförtroende på mig själv att jag verkligen kan fixa detta.
Snälla, säg de små orden jag behöver höra och visa att du menar dem.
Fast.
Jag måste säga att jag har varit med om det absolut märkligaste på senaste tiden. Hur kan ett par ögon och en blick göra att man bara faller pladask, drunknar, helt bortom räddning? Det sjukaste måste ändå vara att jag börjat drömma. Först en marddröm och sen en helt underbar dröm, lycka, frihet. Hur kan du påverka mig så mycket när ingen annan människa någonsin har kunnat göra det? Hur kan få mig att tycka, känna det jag gör? Hur har du gjort?
Från att ha gått från ett håll till att helt vända på tjugofem öre och inte fatta någonting. Kan man bli "kär" genom detta? Kan man få känslor för någon på de här viset? Kan man verkligen falla så som jag har fallit? Din dragning, dina ögon, ditt ansikte, du är oemotståndlig.
Jag är inte den människan som bara tappar all kontroll och låter mig svepas med av känslor, det kan vem som helst intyga men du, du har vänt, vridigt och fått mig att känna, tänka och må på ett helt annat sätt. Inte nog med att vi delar åsikter tankar och förstår varandra så känns allt så självklart på ett sätt det aldrig har gjort innan. Är de du som bär på nykeln till mitt hjärta och sinne?
September, oh ljuva september. Det är långt dit men sen, när du väl är här, då är du fast. Du har inte insett det själv än men du kommer förstå. Att behöva lämna dig kommer vara den största plågan av allt. Kommer jag ens kunna kolla dig i ögonen? Jag vet inte. Jag kommer bara sitta och njuta av dig varenda sekund vi är tillsammans.
Har Han med stort H kommit nu?
Från att ha gått från ett håll till att helt vända på tjugofem öre och inte fatta någonting. Kan man bli "kär" genom detta? Kan man få känslor för någon på de här viset? Kan man verkligen falla så som jag har fallit? Din dragning, dina ögon, ditt ansikte, du är oemotståndlig.
Jag är inte den människan som bara tappar all kontroll och låter mig svepas med av känslor, det kan vem som helst intyga men du, du har vänt, vridigt och fått mig att känna, tänka och må på ett helt annat sätt. Inte nog med att vi delar åsikter tankar och förstår varandra så känns allt så självklart på ett sätt det aldrig har gjort innan. Är de du som bär på nykeln till mitt hjärta och sinne?
September, oh ljuva september. Det är långt dit men sen, när du väl är här, då är du fast. Du har inte insett det själv än men du kommer förstå. Att behöva lämna dig kommer vara den största plågan av allt. Kommer jag ens kunna kolla dig i ögonen? Jag vet inte. Jag kommer bara sitta och njuta av dig varenda sekund vi är tillsammans.
Har Han med stort H kommit nu?
Tankar.
Kom att tänka på en sak. Ord kan verkligen fånga en, en bra bok, nått söt från någon man tycker är intressant eller bara en text i en låt som man känner, "Wow, den stämmer verkligen in på mig!"
Det är ganska intressant att se hur fängslad man kan bli och hur man kan fängsla andra människor. Men vad är de som vi dras till? Spänningen? Nyfikenhet?
Samma sak är det när man pratar med någon. Helt plötsligt känner man sig dragen till personen, men vad är det som gör det? Kemin? Nej, jag tror inte det. Utstrålning? Visst, till en viss gräns. Jag tror snarare att det är förmågan att kunna visa insidan av sig själv. Vad man än säger, allvar eller oseriöst, så speglar ens ord insidan och man visar vem man egentligen är fast att man inte tänker på det.
Man blir berörd av saker på många sätt, och min inspirationskälla är helt klart musiken, den fångar mig, bär mig och släpper ner mig mjukt. De enda som jag kan lita på till hundratio procent. Ingenting annat kan förstå mig så bra som musiken. Den dömmer mig inte, den välkomnar mig att vara den jag är. Varför är inte människor det?
Vad är det som man egentligen gör fel när man aldrig hittar någon som verkligen tycker om en? Någonting galet måste man ju göra men vad är det? Är det så svårt att hitta en människa egentligen? Jag förstår inte varför. Måste man göra sig till bara för att passa i allmänhetens ögon? Vad är mystiken med det, att vara precis som alla andra, samma åsikter, tankar och intressen. Nej, jag vägrar. Jag går min egna väg, gör det jag vill, gillar det jag vill. Är det nån som är intresserad så stackars den personen. Kan verkligen förstå varför ingen gör det, usch va hemsk jag egentligen är.
Tack till er som står ut med mig!
Det är ganska intressant att se hur fängslad man kan bli och hur man kan fängsla andra människor. Men vad är de som vi dras till? Spänningen? Nyfikenhet?
Samma sak är det när man pratar med någon. Helt plötsligt känner man sig dragen till personen, men vad är det som gör det? Kemin? Nej, jag tror inte det. Utstrålning? Visst, till en viss gräns. Jag tror snarare att det är förmågan att kunna visa insidan av sig själv. Vad man än säger, allvar eller oseriöst, så speglar ens ord insidan och man visar vem man egentligen är fast att man inte tänker på det.
Man blir berörd av saker på många sätt, och min inspirationskälla är helt klart musiken, den fångar mig, bär mig och släpper ner mig mjukt. De enda som jag kan lita på till hundratio procent. Ingenting annat kan förstå mig så bra som musiken. Den dömmer mig inte, den välkomnar mig att vara den jag är. Varför är inte människor det?
Vad är det som man egentligen gör fel när man aldrig hittar någon som verkligen tycker om en? Någonting galet måste man ju göra men vad är det? Är det så svårt att hitta en människa egentligen? Jag förstår inte varför. Måste man göra sig till bara för att passa i allmänhetens ögon? Vad är mystiken med det, att vara precis som alla andra, samma åsikter, tankar och intressen. Nej, jag vägrar. Jag går min egna väg, gör det jag vill, gillar det jag vill. Är det nån som är intresserad så stackars den personen. Kan verkligen förstå varför ingen gör det, usch va hemsk jag egentligen är.
Tack till er som står ut med mig!
Ångest.
Jag skulle inte ha gjort så som jag gjorde. Jag skulle inte ha varit så lättillgänglig som jag var. Varför kommer man på saker när det är för sent? Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra. Varför gjorde jag som jag gjorde. Skulle jag bara ha sagt nu vad jag tycker, tänker och känner?
Nej, då kommer han bara springa så fort han bara kan och så långt bort han bara kan.. Jag kommer alltid leva ensam. Jag kommer inte hitta den killen jag vill ha och hittar jag honom så kommer jag aldrig lyckas fånga honom. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra. Det är helt sjukt. Jag lever i en drömvärld så långt bort från verkligheten som jag bara kan komma. Varför är det så?
Kan jag inte bara få vara lycklig nån gång? Kan jag inte bara få hitta en kille som jag gillar och som gillar mig? Kan han inte bara höra av sig och säga, hej, du, jag vill ha dig..
Varför ska kärlek alltid vara så svårt? jag förstår inte. Fan, jag är trött på dessa jävla lekar. Ge mig sanningen och jag kan leva med den.
Nej, då kommer han bara springa så fort han bara kan och så långt bort han bara kan.. Jag kommer alltid leva ensam. Jag kommer inte hitta den killen jag vill ha och hittar jag honom så kommer jag aldrig lyckas fånga honom. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra. Det är helt sjukt. Jag lever i en drömvärld så långt bort från verkligheten som jag bara kan komma. Varför är det så?
Kan jag inte bara få vara lycklig nån gång? Kan jag inte bara få hitta en kille som jag gillar och som gillar mig? Kan han inte bara höra av sig och säga, hej, du, jag vill ha dig..
Varför ska kärlek alltid vara så svårt? jag förstår inte. Fan, jag är trött på dessa jävla lekar. Ge mig sanningen och jag kan leva med den.
Rädsla.
Jag tror, eller snarare vet, att jag är en av de människorna som kan hamna i facket "rädd för att binda sig och lita på sina känslor". Varför är det så? Är det pga min osäkerhet på mig själv och att jag inte kan förstå att en annan människa kan tycka om mig? Det är så otroligt frustrerande. Jag vet inte längre hur man gör. Varför kan man inte bara chansa och skriva som min käre vän sa; "tänker på dig *blink*"? Nej, det är jag för feg för. Tänk om han vänder ryggen till, tänk om han inte känner så jag känner och vet jag ens vad jag känner??
En träff, ett möte, det kan väl inte göra att man tappar all kontroll, känner en massa känslor utan att veta vad de egentligen innebär. Känner jag någonting för honom eller var det bara allt jag behövde som jag fick igår? En famn att sova i, en trygghetskänsla som inte går att sätta ord på. Allt kändes så naturligt, avslappnat, ingenting var konstig, allt bara föll på plats.
Det skrämmer mig att veta att jag ytterligare en gång står i detta jävla vägskäl och har ingen aning om hur fan ja ska gå vidare. Jag vågar inte gå åt något håll för rädslan att göra fel val. Visst, jag kan åka hem, skita i det som hände och aldrig prata med honom igen men är det verkligen det jag vill? Den viktigaste frågan som jag verkligen vill ha svar på men som är för tidig att kunna uttala sig om är, vad känner han?
Jag behöver verkligen veta men vågar inte för rädslan att han ska tycka att jag är efterhängsen. Jag vill inte att han ska få den uppfattningen. Jag vill lita på honom, eller var detta bara sex?
Jag har svårt att tro det. Hade de bara varit sex hade man inte kyssts efteråt, varken i köket eller när vi sa hej då. Det har jag otroligt svårt att tro. Varför skulle man göra det om det bara var för sexets skull? Och det KAN det verkligen inte vara pga att vi inte sa att vi skulle ha det utan att det blev en impulsgrej. Hade man inte velat se personen något mer då hade man inte kyssts varken i sängen på morgonen, i köket eller vi Hej då-avsnittet. Nej, då hade man gått omkring som på nålar, inte tittat på personen och bara känt sig allmänt obekväm i hela situationen men det var ju verkligen inte så.
Shit, jag håller på att bli tokig, jag sitter och skriver en massa skit, vågar ingenting, velar i valet och kvalet hela tiden. Jag skulle aldrig ha skickat de där smset om att jag inte kunde sova. Efter att ja hade skrivit att jag kommit fram så skulle jag inte ha skrivit någonting mer.
Det var till och med konstigt när vi snackade på msn, fast ändå så var de inte det. Han var som han brukade, inge snack om saken.
Kan ingen bara komma och slå någonting hårt i min skalle, skrika i mitt öra och säga att jag ska släppa hela grejen?? Säga att jag ska sluta nojja mig och att jag bara ska leva mitt liv, va som än händer. Både han och jag är ju öppna för förslag men jag tror inte att en kille som han kan fastna för en tjej som mig, jag vet, nu är det mina fördomar som talar men det skiter jag i.
Kan inte jag bara få vara lycklig?
En träff, ett möte, det kan väl inte göra att man tappar all kontroll, känner en massa känslor utan att veta vad de egentligen innebär. Känner jag någonting för honom eller var det bara allt jag behövde som jag fick igår? En famn att sova i, en trygghetskänsla som inte går att sätta ord på. Allt kändes så naturligt, avslappnat, ingenting var konstig, allt bara föll på plats.
Det skrämmer mig att veta att jag ytterligare en gång står i detta jävla vägskäl och har ingen aning om hur fan ja ska gå vidare. Jag vågar inte gå åt något håll för rädslan att göra fel val. Visst, jag kan åka hem, skita i det som hände och aldrig prata med honom igen men är det verkligen det jag vill? Den viktigaste frågan som jag verkligen vill ha svar på men som är för tidig att kunna uttala sig om är, vad känner han?
Jag behöver verkligen veta men vågar inte för rädslan att han ska tycka att jag är efterhängsen. Jag vill inte att han ska få den uppfattningen. Jag vill lita på honom, eller var detta bara sex?
Jag har svårt att tro det. Hade de bara varit sex hade man inte kyssts efteråt, varken i köket eller när vi sa hej då. Det har jag otroligt svårt att tro. Varför skulle man göra det om det bara var för sexets skull? Och det KAN det verkligen inte vara pga att vi inte sa att vi skulle ha det utan att det blev en impulsgrej. Hade man inte velat se personen något mer då hade man inte kyssts varken i sängen på morgonen, i köket eller vi Hej då-avsnittet. Nej, då hade man gått omkring som på nålar, inte tittat på personen och bara känt sig allmänt obekväm i hela situationen men det var ju verkligen inte så.
Shit, jag håller på att bli tokig, jag sitter och skriver en massa skit, vågar ingenting, velar i valet och kvalet hela tiden. Jag skulle aldrig ha skickat de där smset om att jag inte kunde sova. Efter att ja hade skrivit att jag kommit fram så skulle jag inte ha skrivit någonting mer.
Det var till och med konstigt när vi snackade på msn, fast ändå så var de inte det. Han var som han brukade, inge snack om saken.
Kan ingen bara komma och slå någonting hårt i min skalle, skrika i mitt öra och säga att jag ska släppa hela grejen?? Säga att jag ska sluta nojja mig och att jag bara ska leva mitt liv, va som än händer. Både han och jag är ju öppna för förslag men jag tror inte att en kille som han kan fastna för en tjej som mig, jag vet, nu är det mina fördomar som talar men det skiter jag i.
Kan inte jag bara få vara lycklig?
Chansningar.
Jag har funderat. Jäklar va man chansar här i livet egentligen. Man träffar folk man kanske inte skulle träffa, man gör saker som man kanske inte borde göra. Hela livet går ut på chansningar. Man åker någonstans för att träffa nån och inom tre sekunder vet man om man vill stanna kvar eller gå därifrån. Varför utsätter man sig för sådana saker? Är det pga brist på spänning i ens vanliga liv? Är det pga av den drivkraften inom oss som hela tiden söker efter någonting?
Men vad är det som vi söker? Partner? Vänner? Om vi går ut med att vi söker efter någonting, är det inte då vi blir som mest besvikna när vi inser att vi inte kan hitta det vi sökt efter? Har vi för höga idealbilder på hur vi vill att människor ska se ut, vara och röra sig eller handlar det bara i grund och botten om dålig självkänsla om oss själva? Söker vi egenskaper hos någon annan som är våra brister? Är det dagens samhälle som har format oss till de utseendefixerade personerna som vi är idag. Om man kollar tillbaka på modet genom tiderna så har ju allting ändrat sig hela tiden, de man tyckte var snyggt då är fult idag, och varför är det så?
Har det mänskliga värdet förlorats på vägen av fördomar, fixeringar och idealbilder? Vi människor som går den egna vägen, som ser ut som vi vill, som beteer oss som vi vill och bjuder på oss själva, som är inte rädda för att visa att vi skiter i vad andra tycker och tänker om oss och att vi är helt unika individer, vi är de som får stå emot alla människors fördomar. De skyller saker på oss, tittar ner på oss pga hur vi är och ser ut fast de själva avskyr modet men vågar inte säga nej eller vara rebelisk. Varför?
Kan vi inte bara acceptera varandra för de personer vi är?
Men vad är det som vi söker? Partner? Vänner? Om vi går ut med att vi söker efter någonting, är det inte då vi blir som mest besvikna när vi inser att vi inte kan hitta det vi sökt efter? Har vi för höga idealbilder på hur vi vill att människor ska se ut, vara och röra sig eller handlar det bara i grund och botten om dålig självkänsla om oss själva? Söker vi egenskaper hos någon annan som är våra brister? Är det dagens samhälle som har format oss till de utseendefixerade personerna som vi är idag. Om man kollar tillbaka på modet genom tiderna så har ju allting ändrat sig hela tiden, de man tyckte var snyggt då är fult idag, och varför är det så?
Har det mänskliga värdet förlorats på vägen av fördomar, fixeringar och idealbilder? Vi människor som går den egna vägen, som ser ut som vi vill, som beteer oss som vi vill och bjuder på oss själva, som är inte rädda för att visa att vi skiter i vad andra tycker och tänker om oss och att vi är helt unika individer, vi är de som får stå emot alla människors fördomar. De skyller saker på oss, tittar ner på oss pga hur vi är och ser ut fast de själva avskyr modet men vågar inte säga nej eller vara rebelisk. Varför?
Kan vi inte bara acceptera varandra för de personer vi är?
