Trött..
Jag är så otroligt trött nu.
Människor bara klagar, gnäller och klankar ner på mig. Visst, jag har ett hårt yttre med de få som känner mig vet att jag är välidgt ömtålig inuti. Jag kan inte ta hur mycket som helst. Visst, jag kan hålla masken när Du sitter och definierar mig och säger mina brister men det går inte hur länge som helst. Jag orkar inte.
Skulle alla veta allt om mig, mitt liv, mitt förflutna så tror jag inte att någon skulle göra så som de gör mot mig. Även jag har känslor. Även jag gråter, precis som nu.
Jag vill inte behöva vara rädd längre, jag vill inte gå och vakta mig rygg hela tiden. Jag orkar inte. Jag är en lätt människa att gå på eftersom att jag kan ta det, jag visar ingenting för Dig men inuti så gråter jag, skriker och brister. Jag håller inte hur länge som helst. Vad ska jag göra för att Du skall förstå det jag säger?
Visst, folk tycker nog att jag är väldigt manlig av mig, kanske för att jag är rädd att visa min feminina sida pga av mitt förflutna? Aldrig tänkt på det? Att även jag har masker, lager och ett enormt hårt skal som skyddar den jag verkligen är pga allt som har varit? Jag vågar inte lita, visa eller få någon att se vem jag verkligen är. Det är alltid då jag blir som mest sårad.
Av vänner, familj och till och med någon helt främmande. Spotta, sparka och slå mig istället men varför måste ni hela tiden gå på personligheten? Trycka ner mig i mina skor? Jag har gått igenom hela den behandligen när jag växte upp, jag behöver inte höra det nu när jag redan hört det hela mitt liv. Jag VET vem jag är och jag vet även de skalet jag visar utåt, förstår du inte att jag bara är en liten del av det? Förstår du inte att jag håller upp det så hårt för att Du inte ska se den människan som jag egentligen är?
Människor bara klagar, gnäller och klankar ner på mig. Visst, jag har ett hårt yttre med de få som känner mig vet att jag är välidgt ömtålig inuti. Jag kan inte ta hur mycket som helst. Visst, jag kan hålla masken när Du sitter och definierar mig och säger mina brister men det går inte hur länge som helst. Jag orkar inte.
Skulle alla veta allt om mig, mitt liv, mitt förflutna så tror jag inte att någon skulle göra så som de gör mot mig. Även jag har känslor. Även jag gråter, precis som nu.
Jag vill inte behöva vara rädd längre, jag vill inte gå och vakta mig rygg hela tiden. Jag orkar inte. Jag är en lätt människa att gå på eftersom att jag kan ta det, jag visar ingenting för Dig men inuti så gråter jag, skriker och brister. Jag håller inte hur länge som helst. Vad ska jag göra för att Du skall förstå det jag säger?
Visst, folk tycker nog att jag är väldigt manlig av mig, kanske för att jag är rädd att visa min feminina sida pga av mitt förflutna? Aldrig tänkt på det? Att även jag har masker, lager och ett enormt hårt skal som skyddar den jag verkligen är pga allt som har varit? Jag vågar inte lita, visa eller få någon att se vem jag verkligen är. Det är alltid då jag blir som mest sårad.
Av vänner, familj och till och med någon helt främmande. Spotta, sparka och slå mig istället men varför måste ni hela tiden gå på personligheten? Trycka ner mig i mina skor? Jag har gått igenom hela den behandligen när jag växte upp, jag behöver inte höra det nu när jag redan hört det hela mitt liv. Jag VET vem jag är och jag vet även de skalet jag visar utåt, förstår du inte att jag bara är en liten del av det? Förstår du inte att jag håller upp det så hårt för att Du inte ska se den människan som jag egentligen är?
Livet.
Många gånger kan man ha åsikter, tankar och aggretioner på livet och dess vändningar.
Det är ingenting man kan göra någonting åt pga ödet har redan valt ut en väg som vi ska vandra, no matter what. Våra åsikter, tankar och handlingar utformar oss till de individer vi är idag är redan förutbestämt. Den vägen vi vandrar är det meningen att vi nån gång i livet ska gå på, visst, det finns stigar som vi kan falla in på som säkerligen inte är menade men alla stigarna leder till den stora "motorvägen" som tar oss fram till den slutpunkten vi skall komma till.
Ingen vet när, vad eller hur det kommer att vara där, det är just det som vi är rädda för. Vi är rädda för det okända. Det är alla människor, nångång i livet åtminstone. Det är de som speglas i vår personlighet när vi träffar på människor på stan, krogen, tillställningar, jobb osv. Skall vi lita på människor vi möter? Våga hjälpa en främling eller ska vi bara gå passivt förbi medans någon som mår dåligt, som gråter på en parkbänk på stan, utan att stanna och fråga "Ursäkta, men är det någonting som har hänt, behöver du hjälp"?
Jag kan gå rak i ryggen och stolt säga, "JAG har gjort det"! En tjej gick förbi mig en kväll, satte sig på gräsmattan en bit ifrån mig och grät. Jag samlade mod och gick fram till henne och frågade vad som stod på och lät henne gråta mot min axel. Jag visade medlidande och empati, något som är väldigt svårt för vissa människor. Jag måste i detta skede ställa frågan, Varför?? Varför har vi så svårt att hjälpa en främling? Det är ju bara att gå fram till personen. Hade det varit någon vi kände hade vi sett det som en självklarhet att göra det, men en främling? Nej. Varför?
Vad är det som gör oss till människor? Jo, (enligt min åsikt), vår förmåga att kunna skilja på rätt från fel, empati och kunna föra konversationer. Visa medlidande och visa att vi bryr oss om varandra.
Står det tex inte i bibeln att vi ska värna om vår nästa? Hur många gånger har DU värnat om en främmade person?
Det är ingenting man kan göra någonting åt pga ödet har redan valt ut en väg som vi ska vandra, no matter what. Våra åsikter, tankar och handlingar utformar oss till de individer vi är idag är redan förutbestämt. Den vägen vi vandrar är det meningen att vi nån gång i livet ska gå på, visst, det finns stigar som vi kan falla in på som säkerligen inte är menade men alla stigarna leder till den stora "motorvägen" som tar oss fram till den slutpunkten vi skall komma till.
Ingen vet när, vad eller hur det kommer att vara där, det är just det som vi är rädda för. Vi är rädda för det okända. Det är alla människor, nångång i livet åtminstone. Det är de som speglas i vår personlighet när vi träffar på människor på stan, krogen, tillställningar, jobb osv. Skall vi lita på människor vi möter? Våga hjälpa en främling eller ska vi bara gå passivt förbi medans någon som mår dåligt, som gråter på en parkbänk på stan, utan att stanna och fråga "Ursäkta, men är det någonting som har hänt, behöver du hjälp"?
Jag kan gå rak i ryggen och stolt säga, "JAG har gjort det"! En tjej gick förbi mig en kväll, satte sig på gräsmattan en bit ifrån mig och grät. Jag samlade mod och gick fram till henne och frågade vad som stod på och lät henne gråta mot min axel. Jag visade medlidande och empati, något som är väldigt svårt för vissa människor. Jag måste i detta skede ställa frågan, Varför?? Varför har vi så svårt att hjälpa en främling? Det är ju bara att gå fram till personen. Hade det varit någon vi kände hade vi sett det som en självklarhet att göra det, men en främling? Nej. Varför?
Vad är det som gör oss till människor? Jo, (enligt min åsikt), vår förmåga att kunna skilja på rätt från fel, empati och kunna föra konversationer. Visa medlidande och visa att vi bryr oss om varandra.
Står det tex inte i bibeln att vi ska värna om vår nästa? Hur många gånger har DU värnat om en främmade person?
