Born Rebel

Va ska man säga? Allt är laddat just nu. Snart 20. Snart uppkörning. Ångest!! 2 månader, de är dock underbart men rädslan sitter i som alltid. Sen, minnen, o dessa minnen. Kommer, flyger, lyfter, existerar. Blåser med i mot och medvind. Man vet aldrig hur de kommer att bli.
Jag saknar allt. Jag saknar de gamla, de som var, de vi hade. Jag saknar allt och vill tillbaka men ändå inte. Jag vill ha de livet jag lever idag, jag vill ha min underbara pojkvän. Jag vill ändå ha när du, jag, jocke, sandra och camilla låg i din mammas säng och lyssnade på respect-låten och jocke satt och diggade med och vi alla skrattade. De va tider. Det var underbart.
Min famlij finns hos er. Min trygghet finns hos er. Där är den och där kommer den alltid att finnas. Allt annat är krossat, förstört och äckligt pga dumma människor med idioti i sina hjärnor.
Jag saknar Boden. Du och ja, vandrar omkring som vanligt. Jag saknar du och jag i Boden på sommaren. Äventyret, dumheterna. Allt som vi hittade på och gjorde. VI levde livet.
Nu. Kallt mörkt och långt borta. Jag sitter i mitt och du i ditt. Man är knappt med längre. Det känns. Jag vill dela allt som man en gång gjorde. Vi sticker från Ånäset helt plötsligt. Får åka tillbaka med världens utskällningar. Jag VILL!!!
Varför ska allt alltid vara så sjukt svårt???????

BOTA MIN MAGSJUKA TACK!!

Egentligen så vet jag inte vad jag ska skriva. Hela jag känns så tom och jag vet inte riktigt varför. Jag är lycklig som fan eftersom att jag har hittat den människan jag sökt efter, han kom inhalkandes i mitt liv på ett bananskal och nu är vi båda fast i kärlekens träsk.
Allt snurrar bara runt runt i skallen. Jag vet inte vad jag vill med mitt liv längre. Jag är less på allt och känner ingenting. Tomhet. Det känns som att alla får allt och att alla alltid har de så bra hela tiden och det är ju så sjukt idiotiskt att tänka så. Jag vet att alla inte har det bättre än mig. Jag tror att mitt tillstånd handlar om att jag inte har några pengar.
Är helt sjukt pank, 20 kronor har jag att leva för denna månaden. Helt skadat.

Att förlora någon man känner och står nära är bland de värsta upplevelser en människa kan ha med sig i sitt bagage. Man kommer aldrig ifrån det, hur lång tiden än går. Man kommer aldrig att få tillbaka den människan hur mycket man än önskar de motsatta.
Att ta sig ur en chock som den man får när man får telefonsamtalet att ens kompis inte existerar något mer och har gått vidare är det tyngsta man någonsin kan få. Det sjukaste av allt är att människor frivilligt drar ut i krig för att "tjäna" sitt land, från vadå? Andra människor som bor i de landet. Varför ska man lägga sig i på de viset? Vilka är det egentilgen som dör, jo civila människor. Föräldrar till dessa soldater säger att de är så stolta över sina barn för att de tjänar sitt land, vilket jävla bullshit. När de väl får telefonsamtalet eller en dörrknackning och telegram om att deras barn har dött så skyller de på armen och på de landet de var inne i. Vad de inte förstår är att deras barn mördat oskyldiga människor för att deras land "anser" att de har rätt att ge sig in och bestämma i ett land, jamen kom igen, vi lever på 2000 talet. Vi är inte inne i stenåldern något mer. MÄNSKLIGA rättigheter någon??
Man lever i ett land i fred men ändå pågår det ett krig. Man vet aldrig när man kommer bli misshandlad på väg hem från krogen. Rätt va det är så kommer det och detta föder hat. Hur kan man egentligen göra så? Kan man leva med att man ev har misshandlat en människa till döds för vadå? Att personen inte såg bra ut? Att personen inte såg ut att passa in? Varför?
Människor som misshandlar vet inte hur det är att förlora någon och om de har vetskapen om det, varför skapar de då en möjlighet att någon människa kanske kommer få de samtalet som de själva fått en gång när de vet hur jobbigt det är. Hur jobbigt det är att vara på begravningen och säga hejdå vid en kista full av blommor. Varför?
Vad tänker människor egentligen med när de tar sig rätten att utrota en människas liv.