Minnen.
Minnen seglar förbi. Allt spelas upp som på en film. Vår tid tillsammans är en enda långfilm i mitt huvud just nu. Jag lyssnar på våra låtar, tänker på allt dumt vi har gjort, alla tårarvi fällt, alla skratt vi har delat och nu, jag känner mig som den mest ensamma personen på denna jord. Ingenting av de som en gång var finns kvar. Du har gått ut skolan, jobbar och pluggar vidare och har blivit sambo. Får känna på hur det är att leva "vuxenlivet". Du har haft det svårt i din kamp och jag har envist stannat vid din sida och backat upp din rygg. If you jump, i jump.
Och du, vad ska jag säga? 11 år. 11 år av våra liv har vi spenderat ihop och nu? Du går sista året, lever ditt liv och ja, vad mer? Det vet jag inte. Jag trodde aldrig att en människa någonsin skulle kunna såra och göra mig illa så som du har gjort. Varför kan du inte se det? Jag har alltid funnits där för dig, hjälpt dig, stöttat dig och är detta tacken? Helt sjukt. Jag önskar att ingenting av detta hade hänt. Det hade varit bättre för dig och för mig och våra välmåenden.
Vi gick igenom så mycket tillsammans. Vi, TRION, som aldrig skulle sluta vara vänner, som skulle stå kvar, no matter what. Och nu, inget av detta existerar. Allt var bara tre ungdomars vilda fantasier om världen, drömmar och mål. Tänk va man var naiv då.
Det gör ont, det gör helvetiskt ont. Jag vill inte visa eller erkänna det men satan så det smärtar. Det finns ingenting värre. Vi som sa att INGENTING skulle komma emellan oss och nu står vi alla tre vid olika vägskäl i våra liv. Jag är i alla fall glad över att ha kvar en, fast, jag undrar, hur länge till innan även du kommer försvinna?
Ja, jag vet, jag är sentimental men jag kan inte hjälpa det. Jag trodde verkligen på detta. Jag trodde att de skulle fungera, fast, det gjorde vi nog alla. Jag står ensam här i världen, kämpar dag ut och dag in, jag orkar inte längre. Jag skiter i det.
Lova att du kommer ihåg mig, lova mig det. Du vet att jag älskar dig. Hoppas att du förlåter mig en dag.
Och du, vad ska jag säga? 11 år. 11 år av våra liv har vi spenderat ihop och nu? Du går sista året, lever ditt liv och ja, vad mer? Det vet jag inte. Jag trodde aldrig att en människa någonsin skulle kunna såra och göra mig illa så som du har gjort. Varför kan du inte se det? Jag har alltid funnits där för dig, hjälpt dig, stöttat dig och är detta tacken? Helt sjukt. Jag önskar att ingenting av detta hade hänt. Det hade varit bättre för dig och för mig och våra välmåenden.
Vi gick igenom så mycket tillsammans. Vi, TRION, som aldrig skulle sluta vara vänner, som skulle stå kvar, no matter what. Och nu, inget av detta existerar. Allt var bara tre ungdomars vilda fantasier om världen, drömmar och mål. Tänk va man var naiv då.
Det gör ont, det gör helvetiskt ont. Jag vill inte visa eller erkänna det men satan så det smärtar. Det finns ingenting värre. Vi som sa att INGENTING skulle komma emellan oss och nu står vi alla tre vid olika vägskäl i våra liv. Jag är i alla fall glad över att ha kvar en, fast, jag undrar, hur länge till innan även du kommer försvinna?
Ja, jag vet, jag är sentimental men jag kan inte hjälpa det. Jag trodde verkligen på detta. Jag trodde att de skulle fungera, fast, det gjorde vi nog alla. Jag står ensam här i världen, kämpar dag ut och dag in, jag orkar inte längre. Jag skiter i det.
Lova att du kommer ihåg mig, lova mig det. Du vet att jag älskar dig. Hoppas att du förlåter mig en dag.
