förlorad?
hittade min gamla mapp med skisser och bilder som jag ritat för hundra år sen. av någon konstig andledning började jag gå igenom den idag, och hittade en annan mapp där i med texter, texter jag skrivit och en text en kompis skrev för minst 10 år sen i skolan. vi hade fått i uppgift att beskriva en person med ord och hon beskrev mig, en mening fick mig nu att hajja till, hon skrev; bra humor (när hon väl skrattar). och de fick mig att fundera. jag hör det hela tiden, av familj, jobbet, vänner att; sluta se så jävla grinig ut, fan va du inte ser ut att vara arg osv. är det verkligen så? att jag har blivit så påverkad att jag alltid har en fasad uppe som inte visar andra känslor än bittra/sura/arga fast jag är allt annat än det?
tror många människor har tendenser att missförstå mig ibland. visst, jag visar säkerligen upp någonting men egentligen är jag någonting annat, jag menar, alla människor gör det. man måste bara försöka ta sig igenom ytan för att se vad som egentligen finns där under. ta mig, inte ofta jag visar mig "svar" eller sårbar. bara vissa har sett mig i dessa situationer. jag håller hårt på min mask och det finns andledningar till det.
jag sitter inte och säger att jag levt ett pissigare liv än någon annan, jag säger att jag fått min deskärda del av livets hårda skola och att detta har format mig till den jag är. dock tycker jag att det är ledsamt att människor uppfattar mig som hård, känslokall eller whatever.. de är inte så jag är.. eller är det?
migrän och tankar går iaf inte ihop för fem öre och sova kan jag inte heller. huvvet bara spinner runt runt runt och det känns som att jag ska bli vansinnig.. jag vet ärligt talat inte heller vad jag skall göra för att sluta tänka, den förmågan har jag aldrig haft. "always be one step ahead to be able to make it", så har jag levt hela mitt liv. men tillslut så kommer man bara till; who will miss me when im gone?
nä, dags att sluta snacka strunt o slänga sig på soffan, man kanske kan få somna en timme eller två med tanke på att natten bara erbjöd 2 timmars sömn pga huvudhelvetet......
tror många människor har tendenser att missförstå mig ibland. visst, jag visar säkerligen upp någonting men egentligen är jag någonting annat, jag menar, alla människor gör det. man måste bara försöka ta sig igenom ytan för att se vad som egentligen finns där under. ta mig, inte ofta jag visar mig "svar" eller sårbar. bara vissa har sett mig i dessa situationer. jag håller hårt på min mask och det finns andledningar till det.
jag sitter inte och säger att jag levt ett pissigare liv än någon annan, jag säger att jag fått min deskärda del av livets hårda skola och att detta har format mig till den jag är. dock tycker jag att det är ledsamt att människor uppfattar mig som hård, känslokall eller whatever.. de är inte så jag är.. eller är det?
migrän och tankar går iaf inte ihop för fem öre och sova kan jag inte heller. huvvet bara spinner runt runt runt och det känns som att jag ska bli vansinnig.. jag vet ärligt talat inte heller vad jag skall göra för att sluta tänka, den förmågan har jag aldrig haft. "always be one step ahead to be able to make it", så har jag levt hela mitt liv. men tillslut så kommer man bara till; who will miss me when im gone?
nä, dags att sluta snacka strunt o slänga sig på soffan, man kanske kan få somna en timme eller två med tanke på att natten bara erbjöd 2 timmars sömn pga huvudhelvetet......
Kommentarer
Trackback
