Komplicerat.
Tjejer säger ju alltid att killar är så komplicerade, svåra att förstå osv. Killar säger samma sak om tjejer, men är det verkligen så att vi två kön är så otroligt olika i våra resonemang, funderingar, tankar, handligar, åsikter och principer att det är som att möta en människa från Mars? Kan inte all denna nojja och skitsnack om att "vi är så olika" bara grundas på våra dåliga erfarenheter från vårt förflutna? Eller är de kanske våra fördomar som styr? Jag tror att de ligger någonting i det. Varför finns feminism och sånt annars? All "manshateri"? Jag förstår mig inte på sådana kvinnor. Det gör ju att homosexuella kvinnor kommer i dåliga dagar och att den "stereotypiska" homosexuelle kvinnan är en tjej med basröst och klädd i armekläder och pratar med världens basröst bara förstärks hos allmänheten.
En människa kan egentligen inte vara så svår att förstå som vi vill få de att det är. Det går inte. Vi är ett djur, ett rovdjur och vi handlar efter våra instinker. Ingenting annat, hur skulle vi annars avla av oss och finnas kvar att vandra och förstöra vår jord? Vårt problem är nog att vi är tänkare, precis som jag. Annars skulle jag ju knappast sitta här, snacka om komplikationer och sen påpeka att vi inte är svåra. Men de är vi ju inte. Det är bara vår hjärna som är svår och allt kanske också berorpå hur vi blev uppfostrade när vi var små. Vissa med nappen i munnen och vissa har de ju även nu, andra utan att kämpa minsta saken som även lever ett sånt liv idag och andra som jag gått igenom livet med jämna till otroligt orättvisa plågor.
Drabbas alltid de människor, som minst förtjänar det, av otroliga påfrestningar bara för att någon nisse på ett dammoln i himlen vill kolla våra gränser eller är det egenligen våra hjärnor som spelar oss ett spratt och får oss att tro att saken är värre än vad den egentligen är så att de här "tyck-synd-om-mig-syndromet" kommer uppbubblandes till ytan?
Jag hörde ett klockrent citat idag på tvn. Tänk över detta noga och beakta det och ta med det i dina beräkningar för att slippa missöden.
Varje dag bär med sig nya överraskningar.
En människa kan egentligen inte vara så svår att förstå som vi vill få de att det är. Det går inte. Vi är ett djur, ett rovdjur och vi handlar efter våra instinker. Ingenting annat, hur skulle vi annars avla av oss och finnas kvar att vandra och förstöra vår jord? Vårt problem är nog att vi är tänkare, precis som jag. Annars skulle jag ju knappast sitta här, snacka om komplikationer och sen påpeka att vi inte är svåra. Men de är vi ju inte. Det är bara vår hjärna som är svår och allt kanske också berorpå hur vi blev uppfostrade när vi var små. Vissa med nappen i munnen och vissa har de ju även nu, andra utan att kämpa minsta saken som även lever ett sånt liv idag och andra som jag gått igenom livet med jämna till otroligt orättvisa plågor.
Drabbas alltid de människor, som minst förtjänar det, av otroliga påfrestningar bara för att någon nisse på ett dammoln i himlen vill kolla våra gränser eller är det egenligen våra hjärnor som spelar oss ett spratt och får oss att tro att saken är värre än vad den egentligen är så att de här "tyck-synd-om-mig-syndromet" kommer uppbubblandes till ytan?
Jag hörde ett klockrent citat idag på tvn. Tänk över detta noga och beakta det och ta med det i dina beräkningar för att slippa missöden.
Varje dag bär med sig nya överraskningar.
Förflutet.
Jag tror att varenda människa har en person i sitt liv som man inte kan släppa, hur mycket man än hatar den här personen. De kan vara en kärlek, en polare, vad som helst. Man kanske inte har pratat på flera månader men direkt när man hör någonting från den människan så är man fast i samma träsk.
Jag vet att jag har en sån person, en kille. Jag kan verkligen släppa allt för honom. Spelar ingen roll hur mycket han har sårat mig eller varit elak mot mig så förlåter jag honom och tar han tillbaka. Han är en sån person som verkligen har fastnat hos mig och jag kan inte göra någonting för att släppa honom, och tro mig, jag har försökt med det mesta.
Hur kommer det sig egentligen att man kan ha sådana personer i sitt liv? Är det någonting genetiskt eller är det ödet som spelar oss ett spratt?
Den som har svaret kan gärma berätta de för mig..
Jag vet att jag har en sån person, en kille. Jag kan verkligen släppa allt för honom. Spelar ingen roll hur mycket han har sårat mig eller varit elak mot mig så förlåter jag honom och tar han tillbaka. Han är en sån person som verkligen har fastnat hos mig och jag kan inte göra någonting för att släppa honom, och tro mig, jag har försökt med det mesta.
Hur kommer det sig egentligen att man kan ha sådana personer i sitt liv? Är det någonting genetiskt eller är det ödet som spelar oss ett spratt?
Den som har svaret kan gärma berätta de för mig..
