Trött..
Jag är så otroligt trött nu.
Människor bara klagar, gnäller och klankar ner på mig. Visst, jag har ett hårt yttre med de få som känner mig vet att jag är välidgt ömtålig inuti. Jag kan inte ta hur mycket som helst. Visst, jag kan hålla masken när Du sitter och definierar mig och säger mina brister men det går inte hur länge som helst. Jag orkar inte.
Skulle alla veta allt om mig, mitt liv, mitt förflutna så tror jag inte att någon skulle göra så som de gör mot mig. Även jag har känslor. Även jag gråter, precis som nu.
Jag vill inte behöva vara rädd längre, jag vill inte gå och vakta mig rygg hela tiden. Jag orkar inte. Jag är en lätt människa att gå på eftersom att jag kan ta det, jag visar ingenting för Dig men inuti så gråter jag, skriker och brister. Jag håller inte hur länge som helst. Vad ska jag göra för att Du skall förstå det jag säger?
Visst, folk tycker nog att jag är väldigt manlig av mig, kanske för att jag är rädd att visa min feminina sida pga av mitt förflutna? Aldrig tänkt på det? Att även jag har masker, lager och ett enormt hårt skal som skyddar den jag verkligen är pga allt som har varit? Jag vågar inte lita, visa eller få någon att se vem jag verkligen är. Det är alltid då jag blir som mest sårad.
Av vänner, familj och till och med någon helt främmande. Spotta, sparka och slå mig istället men varför måste ni hela tiden gå på personligheten? Trycka ner mig i mina skor? Jag har gått igenom hela den behandligen när jag växte upp, jag behöver inte höra det nu när jag redan hört det hela mitt liv. Jag VET vem jag är och jag vet även de skalet jag visar utåt, förstår du inte att jag bara är en liten del av det? Förstår du inte att jag håller upp det så hårt för att Du inte ska se den människan som jag egentligen är?
Människor bara klagar, gnäller och klankar ner på mig. Visst, jag har ett hårt yttre med de få som känner mig vet att jag är välidgt ömtålig inuti. Jag kan inte ta hur mycket som helst. Visst, jag kan hålla masken när Du sitter och definierar mig och säger mina brister men det går inte hur länge som helst. Jag orkar inte.
Skulle alla veta allt om mig, mitt liv, mitt förflutna så tror jag inte att någon skulle göra så som de gör mot mig. Även jag har känslor. Även jag gråter, precis som nu.
Jag vill inte behöva vara rädd längre, jag vill inte gå och vakta mig rygg hela tiden. Jag orkar inte. Jag är en lätt människa att gå på eftersom att jag kan ta det, jag visar ingenting för Dig men inuti så gråter jag, skriker och brister. Jag håller inte hur länge som helst. Vad ska jag göra för att Du skall förstå det jag säger?
Visst, folk tycker nog att jag är väldigt manlig av mig, kanske för att jag är rädd att visa min feminina sida pga av mitt förflutna? Aldrig tänkt på det? Att även jag har masker, lager och ett enormt hårt skal som skyddar den jag verkligen är pga allt som har varit? Jag vågar inte lita, visa eller få någon att se vem jag verkligen är. Det är alltid då jag blir som mest sårad.
Av vänner, familj och till och med någon helt främmande. Spotta, sparka och slå mig istället men varför måste ni hela tiden gå på personligheten? Trycka ner mig i mina skor? Jag har gått igenom hela den behandligen när jag växte upp, jag behöver inte höra det nu när jag redan hört det hela mitt liv. Jag VET vem jag är och jag vet även de skalet jag visar utåt, förstår du inte att jag bara är en liten del av det? Förstår du inte att jag håller upp det så hårt för att Du inte ska se den människan som jag egentligen är?
Kommentarer
Trackback
