Livet.
Många gånger kan man ha åsikter, tankar och aggretioner på livet och dess vändningar.
Det är ingenting man kan göra någonting åt pga ödet har redan valt ut en väg som vi ska vandra, no matter what. Våra åsikter, tankar och handlingar utformar oss till de individer vi är idag är redan förutbestämt. Den vägen vi vandrar är det meningen att vi nån gång i livet ska gå på, visst, det finns stigar som vi kan falla in på som säkerligen inte är menade men alla stigarna leder till den stora "motorvägen" som tar oss fram till den slutpunkten vi skall komma till.
Ingen vet när, vad eller hur det kommer att vara där, det är just det som vi är rädda för. Vi är rädda för det okända. Det är alla människor, nångång i livet åtminstone. Det är de som speglas i vår personlighet när vi träffar på människor på stan, krogen, tillställningar, jobb osv. Skall vi lita på människor vi möter? Våga hjälpa en främling eller ska vi bara gå passivt förbi medans någon som mår dåligt, som gråter på en parkbänk på stan, utan att stanna och fråga "Ursäkta, men är det någonting som har hänt, behöver du hjälp"?
Jag kan gå rak i ryggen och stolt säga, "JAG har gjort det"! En tjej gick förbi mig en kväll, satte sig på gräsmattan en bit ifrån mig och grät. Jag samlade mod och gick fram till henne och frågade vad som stod på och lät henne gråta mot min axel. Jag visade medlidande och empati, något som är väldigt svårt för vissa människor. Jag måste i detta skede ställa frågan, Varför?? Varför har vi så svårt att hjälpa en främling? Det är ju bara att gå fram till personen. Hade det varit någon vi kände hade vi sett det som en självklarhet att göra det, men en främling? Nej. Varför?
Vad är det som gör oss till människor? Jo, (enligt min åsikt), vår förmåga att kunna skilja på rätt från fel, empati och kunna föra konversationer. Visa medlidande och visa att vi bryr oss om varandra.
Står det tex inte i bibeln att vi ska värna om vår nästa? Hur många gånger har DU värnat om en främmade person?
Det är ingenting man kan göra någonting åt pga ödet har redan valt ut en väg som vi ska vandra, no matter what. Våra åsikter, tankar och handlingar utformar oss till de individer vi är idag är redan förutbestämt. Den vägen vi vandrar är det meningen att vi nån gång i livet ska gå på, visst, det finns stigar som vi kan falla in på som säkerligen inte är menade men alla stigarna leder till den stora "motorvägen" som tar oss fram till den slutpunkten vi skall komma till.
Ingen vet när, vad eller hur det kommer att vara där, det är just det som vi är rädda för. Vi är rädda för det okända. Det är alla människor, nångång i livet åtminstone. Det är de som speglas i vår personlighet när vi träffar på människor på stan, krogen, tillställningar, jobb osv. Skall vi lita på människor vi möter? Våga hjälpa en främling eller ska vi bara gå passivt förbi medans någon som mår dåligt, som gråter på en parkbänk på stan, utan att stanna och fråga "Ursäkta, men är det någonting som har hänt, behöver du hjälp"?
Jag kan gå rak i ryggen och stolt säga, "JAG har gjort det"! En tjej gick förbi mig en kväll, satte sig på gräsmattan en bit ifrån mig och grät. Jag samlade mod och gick fram till henne och frågade vad som stod på och lät henne gråta mot min axel. Jag visade medlidande och empati, något som är väldigt svårt för vissa människor. Jag måste i detta skede ställa frågan, Varför?? Varför har vi så svårt att hjälpa en främling? Det är ju bara att gå fram till personen. Hade det varit någon vi kände hade vi sett det som en självklarhet att göra det, men en främling? Nej. Varför?
Vad är det som gör oss till människor? Jo, (enligt min åsikt), vår förmåga att kunna skilja på rätt från fel, empati och kunna föra konversationer. Visa medlidande och visa att vi bryr oss om varandra.
Står det tex inte i bibeln att vi ska värna om vår nästa? Hur många gånger har DU värnat om en främmade person?
Kommentarer
Postat av: Totte
fett bra...djupt, får en att fundera om. skit bra skrivet bruden. diggar d. =)
Trackback
