Tankar.
Kom att tänka på en sak. Ord kan verkligen fånga en, en bra bok, nått söt från någon man tycker är intressant eller bara en text i en låt som man känner, "Wow, den stämmer verkligen in på mig!"
Det är ganska intressant att se hur fängslad man kan bli och hur man kan fängsla andra människor. Men vad är de som vi dras till? Spänningen? Nyfikenhet?
Samma sak är det när man pratar med någon. Helt plötsligt känner man sig dragen till personen, men vad är det som gör det? Kemin? Nej, jag tror inte det. Utstrålning? Visst, till en viss gräns. Jag tror snarare att det är förmågan att kunna visa insidan av sig själv. Vad man än säger, allvar eller oseriöst, så speglar ens ord insidan och man visar vem man egentligen är fast att man inte tänker på det.
Man blir berörd av saker på många sätt, och min inspirationskälla är helt klart musiken, den fångar mig, bär mig och släpper ner mig mjukt. De enda som jag kan lita på till hundratio procent. Ingenting annat kan förstå mig så bra som musiken. Den dömmer mig inte, den välkomnar mig att vara den jag är. Varför är inte människor det?
Vad är det som man egentligen gör fel när man aldrig hittar någon som verkligen tycker om en? Någonting galet måste man ju göra men vad är det? Är det så svårt att hitta en människa egentligen? Jag förstår inte varför. Måste man göra sig till bara för att passa i allmänhetens ögon? Vad är mystiken med det, att vara precis som alla andra, samma åsikter, tankar och intressen. Nej, jag vägrar. Jag går min egna väg, gör det jag vill, gillar det jag vill. Är det nån som är intresserad så stackars den personen. Kan verkligen förstå varför ingen gör det, usch va hemsk jag egentligen är.
Tack till er som står ut med mig!
Det är ganska intressant att se hur fängslad man kan bli och hur man kan fängsla andra människor. Men vad är de som vi dras till? Spänningen? Nyfikenhet?
Samma sak är det när man pratar med någon. Helt plötsligt känner man sig dragen till personen, men vad är det som gör det? Kemin? Nej, jag tror inte det. Utstrålning? Visst, till en viss gräns. Jag tror snarare att det är förmågan att kunna visa insidan av sig själv. Vad man än säger, allvar eller oseriöst, så speglar ens ord insidan och man visar vem man egentligen är fast att man inte tänker på det.
Man blir berörd av saker på många sätt, och min inspirationskälla är helt klart musiken, den fångar mig, bär mig och släpper ner mig mjukt. De enda som jag kan lita på till hundratio procent. Ingenting annat kan förstå mig så bra som musiken. Den dömmer mig inte, den välkomnar mig att vara den jag är. Varför är inte människor det?
Vad är det som man egentligen gör fel när man aldrig hittar någon som verkligen tycker om en? Någonting galet måste man ju göra men vad är det? Är det så svårt att hitta en människa egentligen? Jag förstår inte varför. Måste man göra sig till bara för att passa i allmänhetens ögon? Vad är mystiken med det, att vara precis som alla andra, samma åsikter, tankar och intressen. Nej, jag vägrar. Jag går min egna väg, gör det jag vill, gillar det jag vill. Är det nån som är intresserad så stackars den personen. Kan verkligen förstå varför ingen gör det, usch va hemsk jag egentligen är.
Tack till er som står ut med mig!
Kommentarer
Trackback
