Rädsla.
Jag tror, eller snarare vet, att jag är en av de människorna som kan hamna i facket "rädd för att binda sig och lita på sina känslor". Varför är det så? Är det pga min osäkerhet på mig själv och att jag inte kan förstå att en annan människa kan tycka om mig? Det är så otroligt frustrerande. Jag vet inte längre hur man gör. Varför kan man inte bara chansa och skriva som min käre vän sa; "tänker på dig *blink*"? Nej, det är jag för feg för. Tänk om han vänder ryggen till, tänk om han inte känner så jag känner och vet jag ens vad jag känner??
En träff, ett möte, det kan väl inte göra att man tappar all kontroll, känner en massa känslor utan att veta vad de egentligen innebär. Känner jag någonting för honom eller var det bara allt jag behövde som jag fick igår? En famn att sova i, en trygghetskänsla som inte går att sätta ord på. Allt kändes så naturligt, avslappnat, ingenting var konstig, allt bara föll på plats.
Det skrämmer mig att veta att jag ytterligare en gång står i detta jävla vägskäl och har ingen aning om hur fan ja ska gå vidare. Jag vågar inte gå åt något håll för rädslan att göra fel val. Visst, jag kan åka hem, skita i det som hände och aldrig prata med honom igen men är det verkligen det jag vill? Den viktigaste frågan som jag verkligen vill ha svar på men som är för tidig att kunna uttala sig om är, vad känner han?
Jag behöver verkligen veta men vågar inte för rädslan att han ska tycka att jag är efterhängsen. Jag vill inte att han ska få den uppfattningen. Jag vill lita på honom, eller var detta bara sex?
Jag har svårt att tro det. Hade de bara varit sex hade man inte kyssts efteråt, varken i köket eller när vi sa hej då. Det har jag otroligt svårt att tro. Varför skulle man göra det om det bara var för sexets skull? Och det KAN det verkligen inte vara pga att vi inte sa att vi skulle ha det utan att det blev en impulsgrej. Hade man inte velat se personen något mer då hade man inte kyssts varken i sängen på morgonen, i köket eller vi Hej då-avsnittet. Nej, då hade man gått omkring som på nålar, inte tittat på personen och bara känt sig allmänt obekväm i hela situationen men det var ju verkligen inte så.
Shit, jag håller på att bli tokig, jag sitter och skriver en massa skit, vågar ingenting, velar i valet och kvalet hela tiden. Jag skulle aldrig ha skickat de där smset om att jag inte kunde sova. Efter att ja hade skrivit att jag kommit fram så skulle jag inte ha skrivit någonting mer.
Det var till och med konstigt när vi snackade på msn, fast ändå så var de inte det. Han var som han brukade, inge snack om saken.
Kan ingen bara komma och slå någonting hårt i min skalle, skrika i mitt öra och säga att jag ska släppa hela grejen?? Säga att jag ska sluta nojja mig och att jag bara ska leva mitt liv, va som än händer. Både han och jag är ju öppna för förslag men jag tror inte att en kille som han kan fastna för en tjej som mig, jag vet, nu är det mina fördomar som talar men det skiter jag i.
Kan inte jag bara få vara lycklig?
En träff, ett möte, det kan väl inte göra att man tappar all kontroll, känner en massa känslor utan att veta vad de egentligen innebär. Känner jag någonting för honom eller var det bara allt jag behövde som jag fick igår? En famn att sova i, en trygghetskänsla som inte går att sätta ord på. Allt kändes så naturligt, avslappnat, ingenting var konstig, allt bara föll på plats.
Det skrämmer mig att veta att jag ytterligare en gång står i detta jävla vägskäl och har ingen aning om hur fan ja ska gå vidare. Jag vågar inte gå åt något håll för rädslan att göra fel val. Visst, jag kan åka hem, skita i det som hände och aldrig prata med honom igen men är det verkligen det jag vill? Den viktigaste frågan som jag verkligen vill ha svar på men som är för tidig att kunna uttala sig om är, vad känner han?
Jag behöver verkligen veta men vågar inte för rädslan att han ska tycka att jag är efterhängsen. Jag vill inte att han ska få den uppfattningen. Jag vill lita på honom, eller var detta bara sex?
Jag har svårt att tro det. Hade de bara varit sex hade man inte kyssts efteråt, varken i köket eller när vi sa hej då. Det har jag otroligt svårt att tro. Varför skulle man göra det om det bara var för sexets skull? Och det KAN det verkligen inte vara pga att vi inte sa att vi skulle ha det utan att det blev en impulsgrej. Hade man inte velat se personen något mer då hade man inte kyssts varken i sängen på morgonen, i köket eller vi Hej då-avsnittet. Nej, då hade man gått omkring som på nålar, inte tittat på personen och bara känt sig allmänt obekväm i hela situationen men det var ju verkligen inte så.
Shit, jag håller på att bli tokig, jag sitter och skriver en massa skit, vågar ingenting, velar i valet och kvalet hela tiden. Jag skulle aldrig ha skickat de där smset om att jag inte kunde sova. Efter att ja hade skrivit att jag kommit fram så skulle jag inte ha skrivit någonting mer.
Det var till och med konstigt när vi snackade på msn, fast ändå så var de inte det. Han var som han brukade, inge snack om saken.
Kan ingen bara komma och slå någonting hårt i min skalle, skrika i mitt öra och säga att jag ska släppa hela grejen?? Säga att jag ska sluta nojja mig och att jag bara ska leva mitt liv, va som än händer. Både han och jag är ju öppna för förslag men jag tror inte att en kille som han kan fastna för en tjej som mig, jag vet, nu är det mina fördomar som talar men det skiter jag i.
Kan inte jag bara få vara lycklig?
Kommentarer
Trackback
