Chansningar.
Jag har funderat. Jäklar va man chansar här i livet egentligen. Man träffar folk man kanske inte skulle träffa, man gör saker som man kanske inte borde göra. Hela livet går ut på chansningar. Man åker någonstans för att träffa nån och inom tre sekunder vet man om man vill stanna kvar eller gå därifrån. Varför utsätter man sig för sådana saker? Är det pga brist på spänning i ens vanliga liv? Är det pga av den drivkraften inom oss som hela tiden söker efter någonting?
Men vad är det som vi söker? Partner? Vänner? Om vi går ut med att vi söker efter någonting, är det inte då vi blir som mest besvikna när vi inser att vi inte kan hitta det vi sökt efter? Har vi för höga idealbilder på hur vi vill att människor ska se ut, vara och röra sig eller handlar det bara i grund och botten om dålig självkänsla om oss själva? Söker vi egenskaper hos någon annan som är våra brister? Är det dagens samhälle som har format oss till de utseendefixerade personerna som vi är idag. Om man kollar tillbaka på modet genom tiderna så har ju allting ändrat sig hela tiden, de man tyckte var snyggt då är fult idag, och varför är det så?
Har det mänskliga värdet förlorats på vägen av fördomar, fixeringar och idealbilder? Vi människor som går den egna vägen, som ser ut som vi vill, som beteer oss som vi vill och bjuder på oss själva, som är inte rädda för att visa att vi skiter i vad andra tycker och tänker om oss och att vi är helt unika individer, vi är de som får stå emot alla människors fördomar. De skyller saker på oss, tittar ner på oss pga hur vi är och ser ut fast de själva avskyr modet men vågar inte säga nej eller vara rebelisk. Varför?
Kan vi inte bara acceptera varandra för de personer vi är?
Men vad är det som vi söker? Partner? Vänner? Om vi går ut med att vi söker efter någonting, är det inte då vi blir som mest besvikna när vi inser att vi inte kan hitta det vi sökt efter? Har vi för höga idealbilder på hur vi vill att människor ska se ut, vara och röra sig eller handlar det bara i grund och botten om dålig självkänsla om oss själva? Söker vi egenskaper hos någon annan som är våra brister? Är det dagens samhälle som har format oss till de utseendefixerade personerna som vi är idag. Om man kollar tillbaka på modet genom tiderna så har ju allting ändrat sig hela tiden, de man tyckte var snyggt då är fult idag, och varför är det så?
Har det mänskliga värdet förlorats på vägen av fördomar, fixeringar och idealbilder? Vi människor som går den egna vägen, som ser ut som vi vill, som beteer oss som vi vill och bjuder på oss själva, som är inte rädda för att visa att vi skiter i vad andra tycker och tänker om oss och att vi är helt unika individer, vi är de som får stå emot alla människors fördomar. De skyller saker på oss, tittar ner på oss pga hur vi är och ser ut fast de själva avskyr modet men vågar inte säga nej eller vara rebelisk. Varför?
Kan vi inte bara acceptera varandra för de personer vi är?
Kommentarer
Trackback
